petraochkatarina

tänkte faktiskt tillägna ett inlägg till mina vänner. nya, gamla, klassisar. det är verkligen ingen överdrift att man är en nobody utan sina vänner. tänk er, ingen att skratta så att man får ont i magen och andningssvårigheter med, ingen som man kan ringa mitt i natten när man är ledsen, ingen som säger att man är bra och värdefull när man känner sig som en hopplös looser. fy vad hemskt! som igår till exempel, när min grupp i median skulle ha redovisning och vi hade skrivit att "Hollister finns även runt om i Europa, t.ex. i tyskland, Canada, Kina osv" efter det gick det bara utför och alla började as garva. inte blev det bättre av att jossi fick en hysterisk skratt attack när felix sa att ett linne kostade mellan 3-700 kr när det skulle vara 300-700 kr. självklart kunde inte jag heller hålla mig då skratt smittar av sig så himla lätt. det roliga var att ingen annan fattade vad vi skrattade åt.. hehe. kommer aldrig glömma spanska lektionen i ettan när jag och antigon fick en sån hysterisk skratt attack så att läraren blev as lack och vi nästan blev utskickade.. stelt. och som på skivan igår. det var liksom en enda stor samling av allas vänner! trots att jag har en tendens att börja bråka rätt ofta med mina vänner vilket mamma säger beror på att jag är så envis.. "inte konstigt att du bråkar så ofta med dina kompisar när du är så förbannat envis..." fick jag höra häromdagen. och vad ska jag säga? man vill ju alltid ha rätt hehe.. anyways det jag försöker klämma fram är att jag ber om ursäkt för att jag kan vara extremt jobbig ibland och att det spelar egentligen ingen roll hur mycket vi bråkar för sålänge vi blir sams igen så är det värt det med tanke på hur roligt vi har tsm! Puss på er!


/Katarina